Kolsvart, becksvart, ännu en natt.
5 läsare idag. Trots att jag inte uppdaterat på över två veckor. För att jag inte längre befinner mig i Glasgow och det känns som det liksom inte finns något att skriva om. Kanske kommer jag att publicera ett inlägg någon gång ibland. Publicera några bilder, skriva några rader om året där. När saknaden blir för stor. Som inatt då jag saknar Glasgow, Annie och det livet mer än någonsin.
Jag är rädd för du ser för bra ut i svart, svart lugg
If I'm the one who wants to stay why do I got my suitcase packed this way?
Den absolut sista dagen satt jag på taket och såg solen gå ner en sista gång över staden jag älskar och gick sedan till Mono för att äta där en sista gång. Det blev min absoluta favorit, TLT sandwichen som jag åt,och så drack jag en pint fostertill det. Ena dreaden jobbade, eller han heter egentligen Louis tror jag och så rara killen. Satt där och drack min öl och åt min macka med guacamole och rökt tofu och sallad som är så god att man dör lite. Spanande på människor. Begav mig efter ett tag till King Tuts för att se Shout out louds. Kom precis i tid till att förbandet började spela, och dom var helt okej. Inte en jävel stod framför scenen utan alla stod och tryckte längst bak. Sen när de precis spela klart rusade alla mot scenen och ställde sig längst fram så därför fick jag en plats på andra raden bara typ. Men det var helt okej.
Spelningen var så jävla fin, stod nästan i tårar när de spelade Too late too slow och Normandie. Trodde verkligen inte de skulle spela Normandie så när de väl gjorde det var det magiskt. Och så spelade de såklart de fantastiska låtarna Fall hard, Impossible och Hard rain. Efter spelningen så stannade jag kvar för att köpa Cd:n Work, gick sen ner en trappa och köpte en King Tuts lager(deras egna öl som smakar festivallera). Satt kvar ett tag och så plötsligt ser jag Adam och Carl från bandet gå förbi. Jag tänker först inte säga något men så ropar jag Adam och frågar om de kan signera min skiva. Adam var himla trevlig och det var Carl som skrev Glasgow september 2010 så fint på min skiva.
Dricker sen upp min sista öl och går mot Sleazys. Trots att jag inte har någon att gå med och det är 3 pund i inträde(eftersom det är fredag och efter tolv) så går jag dit för att dricka en sista backaruu. J jobbar, men när jag beställer av just honom låtsas han som vi aldrig setts. Jamie är där så hänger med han och hans gäng till Sleazys stänger. Går då fram till J som står och diskar för tänker att jag iallafall vill säga hejdå. Säger Hey, how are you doin, bla bla, I'm leaving tomorrow, It was nice to meet you, take care. Han är väl ganska trevlig och frågar om jag fortfarande ska se Gaslight Anthem, jag bjuder in honom att joina min syster och mig med att se Gaslight i Stockholm, Göteborg och Malmö, får inget riktigt svar på det. Känns iallafall bra att ha sagt hej då.
Sen gick jag Victoria road hem för sista gången, och även fast jag hatar den vägen starkt så kändes det ganska så sorgligt att man aldrig skulle gå den igen. Där hade min bästa kamrat i hela världen precis kommit hem från paris så fullkomligt kastade mig över henne i en kram och sen satt vi och pratade och grät i drygt två timmar då jag var tvungen att 6.03 ta bussen från 140 Queens Drive till stan och sedan bussen till Edinburgh. Jag tog bussen bort och lämnade kvar en del av mitt hjärta med Annie i mitt älskade Glasgow. Jag kände att den här staden hade förändrat mig så jävla mycket och fått mig att verkligen leva fullt ut, och så hade jag fått den bästa vännen man någonsin kan ha.
Spelningen var så jävla fin, stod nästan i tårar när de spelade Too late too slow och Normandie. Trodde verkligen inte de skulle spela Normandie så när de väl gjorde det var det magiskt. Och så spelade de såklart de fantastiska låtarna Fall hard, Impossible och Hard rain. Efter spelningen så stannade jag kvar för att köpa Cd:n Work, gick sen ner en trappa och köpte en King Tuts lager(deras egna öl som smakar festivallera). Satt kvar ett tag och så plötsligt ser jag Adam och Carl från bandet gå förbi. Jag tänker först inte säga något men så ropar jag Adam och frågar om de kan signera min skiva. Adam var himla trevlig och det var Carl som skrev Glasgow september 2010 så fint på min skiva.
Dricker sen upp min sista öl och går mot Sleazys. Trots att jag inte har någon att gå med och det är 3 pund i inträde(eftersom det är fredag och efter tolv) så går jag dit för att dricka en sista backaruu. J jobbar, men när jag beställer av just honom låtsas han som vi aldrig setts. Jamie är där så hänger med han och hans gäng till Sleazys stänger. Går då fram till J som står och diskar för tänker att jag iallafall vill säga hejdå. Säger Hey, how are you doin, bla bla, I'm leaving tomorrow, It was nice to meet you, take care. Han är väl ganska trevlig och frågar om jag fortfarande ska se Gaslight Anthem, jag bjuder in honom att joina min syster och mig med att se Gaslight i Stockholm, Göteborg och Malmö, får inget riktigt svar på det. Känns iallafall bra att ha sagt hej då.
Sen gick jag Victoria road hem för sista gången, och även fast jag hatar den vägen starkt så kändes det ganska så sorgligt att man aldrig skulle gå den igen. Där hade min bästa kamrat i hela världen precis kommit hem från paris så fullkomligt kastade mig över henne i en kram och sen satt vi och pratade och grät i drygt två timmar då jag var tvungen att 6.03 ta bussen från 140 Queens Drive till stan och sedan bussen till Edinburgh. Jag tog bussen bort och lämnade kvar en del av mitt hjärta med Annie i mitt älskade Glasgow. Jag kände att den här staden hade förändrat mig så jävla mycket och fått mig att verkligen leva fullt ut, och så hade jag fått den bästa vännen man någonsin kan ha.
